lördag 12 juli 2003

Fakta och bevis för jättarnas existens

Om man söker på internet efter jättar (giants) får man många exempel på de bevis och fakta som finns för deras existens.

Börjar man sedan studera det här historiskt, stöter man snart på så många forntida vittnesbörd, både om jättarna själva och deras lämningar, att saken blir onödig att ens diskutera. Att kunniga historiker idag förnekar detta framstår bara som ett tecken på hur rädd samtiden är att erkänna människans förflutna.

BILDEN: Skalle funnen i Peru

Samtidigt förundras man över dessa ständigt, aningslöst upprepade "fakta" om "årmiljoner" som ingen människa har sett eller upplevt, och därför bara kan fantisera om. Sannerligen, nutidens myter och fabler överträffar våra förfäders med "jättekliv".

Otaliga jättars skelett har återfunnits, men de ställs inte ut på museer eftersom de då skulle slå sönder evolutionsmyten. Den myt samtiden omhuldar för att skyla sin gudsfrånvändhet med.

Goliat var enligt Bibeln 3,12 m lång, vilket är en bra bit över någon modern jättes längd. För övrigt finns det troligen arvsanlag än idag från forntidens jättar i omlopp. Den längsta man man känner till från modern tid var ca 2,5 m.

Men det finns många äldre vittnesbörd om ännu längre människor. Och om tusen forntida historiker hävdar att verkliga jättar levt på jorden, så tror jag dem hellre än sentida skeptiker med förnekelsemotiv.

Exempel på nordbor längre än 2,5 m finns t.ex hos medeltidshistorikern Olaus Magnus:

"Fordom fanns i hälsingarnas rike - de lyda nu under svenskarnas konung -, åt norr till, en rese vid namn Hartben, så väldigt stor, att han i längd mätte nio alnar. Han hade tolf kämpar till stridskamrater, hvilka, änskönt de voro synnerligen resliga, syntes hälften mindre än han. En annan man vid namn Starkater var fordom känd öfver hela Europa för sina många segrar, såsom nedanför skall sägas. Samma var förhållandet med Arngrim och Orvar Odd (Aruerodus)..." (Olaus Magnus Historia om de Nordiska Folken, Gidlunds förlag)


Vi finner dem också i folksägnerna. Så sent som på vikingatiden levde jättesläkter i Bohuslän och säkert också på andra platser. Gångerolf var en av dem, han hette ju så för att han kunde gå med fötterna på marken samtidigt som han satt på sin häst. En annan hette Långben, dock inte Jan i förnamn.

Det har även uppdagats och visats upp skelett och redskap efter jättar i vår tid, (i Turkiet och Australien bl.a), men det blir som med Loch Ness och Snömannen - det förlöjligas. Dinosaurier tas däremot på allvar, om man bara får tidplacera dem långt före människans historia, så att de besvärande drakmyterna samtidigt kan avfärdas.

Det har sagts att det är segrarna som skriver historien. Så blir det naturligtvis i en värld där makthavare och elit värnar om sitt och inte vill skuldtyngas av en bortglömd skapargud. Sanningen finner du inte i deras utgåvor, utan i våra förfäders egna verk. Sann historia kan bara skrivas av dem som upplevde den.
___