fredag 22 januari 2010

Vad är din klocka, Gud?

Att vissa forskare och andra dem underdåniga har svårt att tro på en sexdagarsskapelse av livet på jorden, visar bara hur lite dessa vet om sin egen vetenskap. Har man minsta kännedom om relativitetsteorierna, så inser man ju med en gång att tid har ingen som helst betydelse i universum. Tid förflyter olika fort i olika rum (och är bara relevant i det system man befinner sig i). Sålunda behöver en kristen aldrig sticka under stol med Bibelns skapelseberättelse och de sex dagar som där skildras. Det kunde gått på sex sekunder också, för den Gud som står utanför tid och rum. Tid och rum har bara betydelse och begränsning för den som befinner sig i dem. I din klocka snurrar kugghjulen, eller digitalsignalerna, så som skaparen av klockan bestämt, men för skaparen själv gäller andra regler. Han kan flytta på visarna hur han vill.

I yttre delen av en galax förflyter tiden annorlunda gentemot i dess inre del. Fastän vi ser hela galaxen på avstånd, skulle den som i kanten tittar inåt se bakåt i tiden, och den som tittar ut framåt. För tre olika betraktare tre olika klockor.

Så glöm det där med dagar som mått på processer i naturen, när du har med den evige Skaparen att göra. Hans klocka går inte som din klocka.

"För Gud är tusen år såsom en dag, och en dag såsom tusen år".
...


NÄR URMAKAREN gjort färdig sin klocka, satte han den på fem minuter i fyra, efter sina andra klockor. När vi nu betraktar klockorna i affären, ser de alla ut att ha tickat 16 timmar detta dygnet. Alla står på strax före fyra. Men en av klockorna har bara tickat några minuter. Trots att dess processer ser ut att vara framskridna lika långt som övriga klockor, har den i själva verket bara just börjat mäta sin tid.

Så hur kan du veta att en "fem miljoner" år gammal sten är fem miljoner år gammal? Det kan du inte. En stens skapelse förutsätter en viss atomsammansättning, och en viss atom förutsätter en viss elektronuppsättning. För att tillverka en kiselatom behöver vi "vrida fram" atomens klocka till dess den får rätt uppsättning elektroner. Stenen och kiselatomen behöver inte alls vara så "gammal" som dess elektronuppsättning tycks visa. Om nu vi människor kan manipulera atomernas "ålder", hur mycket mer kan då inte Gud det?


Hur gammal är du, Adam?

Jag är fem minuter!

Jamen du ser ut som en 20-åring.

Har ingen betydelse. Jag är fem minuter.
___


Obs, framställningen om stenen ovan kan vara fel i detalj. Kanhända är det inte stenens elektroner som avgör dess förmenta ålder alltid, utan man försöker avgöra den tidpunkt lavan blev till sten, och det kan ha skett långt efter att stenens material bildades. Ett grundämnes egentliga ålder, förutsatt att det bildats av sig självt, är ju den tidpunkt när det övergick från att vara ett grundämne till ett annat. Och i grund och botten är all materia lika gammal som skapelsen själv. Och de olika ämnenas "ålder" är snarare egenskaper, som kan uppnås på andra sätt än genom åldrande.
___

söndag 24 maj 2009

Den tragiska sagan om lilla Ida

NYHETEN att man funnit en antagen övergång mellan lägre djurarter och primater slås upp stort i dagarna. En lemurart med baktassar som liknar människans anses nu vara "beviset" och den länge saknade länken mellan människan och djuren. Men tänk efter lite, så inser du vilken bluff detta är. För att verkligen kunna bevisa att primater utvecklats från lägre arter, behövs inte bara en förmodad länk, utan tusentals, i alla mellansteg under alla de förmodade årmiljoner som denna förmodade utveckling skall ha ägt rum. Länkformerna borde vara mångfalt fler än de idag levande arterna, och jorden borde vara fullspäckad av resterna efter alla dessa former och mellanformer.

För att bortförklara den frånvaron har evolutionens sagoberättare diktat upp en teori om att det skett stora "hopp" i utvecklingen, så att förändringar från en art till en annan ibland skett så hastigt, att inga mellanformer uppstått. En sådan förklaring är givetvis rena rama rövarhistorien, och visar att den ursprungliga hypotesen inte höll utan krävde en ännu mer orimlig förklaring för att inte falla. Det är som med den avslöjade lögnaren, som bara kommer med mer fantastiska lögner ju mer han snärjer in sig i sina påhitt.

Att det möjligen kan ha funnits en lemurart med baktassar liknande våra betyder ingenting, annat än att vissa former passar bättre i vissa sammanhang än andra.

Man kan undra varför denna påstådda mellanform anses så viktig alls, då man ju redan har idén om de stora utvecklingshoppen. Har någon insett att den rövarhistorien trots allt är svår att få någon att tro på, och nu vill man desperat gå tillbaka till ursprungsidén? Tja, i så fall får man också, som sagt, inse att det inte bara krävs en enda mellanform, utan tiotusentals, representerande vartenda steg på stegen, från "urslemmet" till människa. Var finns alla de mellanformerna? Visa upp dem, de ligger ju naturligtvis och dräller överallt i det fossila materialet. Inte? Nå men överge idén då, när den nu inte håller.
___


Länkar: DN SVD SSV AB AB

lördag 1 december 2007

Beowulf - långt före Ansgar

Här kan Beowulf läsas på svenska:
http://geatland.se/beowulf

Varför skulle Beowulf, en gammal halvhednisk engelsk dikt, vara av intresse för kristna, undrar någon.

Ett skäl kunde ju vara att den faktiskt är av historiskt intresse för oss, därför att den antagligen avspeglar hur kristen tro för första gången hade nått Norden, låt vara i en mycket uppblandad form, men dock tillräcklig för att, enligt den/de som skrev dikten, besegra de mörkrets makter som härskade här tidigare. Dikten utspelas dessutom delvis i Sverige, och både hjälten, Beowulf, och hans närmaste vapendragare, Wiglaf, var av svearnas folk (dock boende i Västergötland).

Ett annat skäl, som är ännu mer intressant, är att de spår av kristen tro som avspeglas i Beowulf, inte är katolska. Och det skulle ju vara något av en gåta, hur en dikt med ursprung från 500-talet, nedskriven troligen någon gång på 700-talet i England, kan tyda på ett annat kristet ursprung än ett katolskt. Såvida man inte inser och känner till, att götarnas stamfränder, goterna, under samma tid var "semi-arianer". Kontakterna mellan götarna och goterna var under järnåldern livliga, vilket t.ex visas av alla guldskatter funna i Västergötland. Goterna själva hävdade också att de en gång utvandrat från Skandinavien, och fornnordiska sagor visar att goterna ofta hämtade sina kungar och hjältar från Norden. Därför finns det alla skäl att anta att den form av kristen tro som finns i Beowulf, och som alltså avviker från dåtidens katolska traditioner och läror, var av "semi-ariansk" art.

Vad är då semi-ariansk kristendom? På 300-talet uppstod det en lära som kallades arianism, efter grundaren Arius. Arius trodde inte på treenigheten, utan menade att Jesus var en skapad person, helt underställd Gud Fadern. Denna lära fick sådan spridning, att Arius och hans anhängare bannlystes ur dåtidens kristna kyrka.

Nu var det inte alla arianer som var helt eniga med Arius om denna syn på treenigheten. Man kan förmoda att många blev arianer mest för att de tog avstånd från de tendenser till begynnande påvekyrka, som uppvisades inom den romerska kristenheten. Så efter ett tag uppstod nya läroförgreningar inom arianismen, eller i "närheten" av den, som inte längre förnekade Jesu Gudom. Kortfattat kan man säga om dessa, att de kallades semi-arianer. De hade sina egna kyrkofäder, mestadels i den östra delen av romarriket. Deras lära avvek dock fortfarande från den romerska kristenhetens treenighetsdogm, genom att semi-arianerna ansåg att Jesus visserligen var "lik Fadern", men dock underställd honom, och att den Helige Ande i sin tur var underställd Fadern och Sonen (Hierarkisk treenighet). Detta är inte en speciellt stor avvikelse från den treenighetslära som de romerska kristna fastslog, men dock tillräcklig för att semi-arianerna inte skulle godkännas av Rom.

Sedan fanns det också en annan variant av semi-arianismen, där de förnekade att den Helige Ande var en person. De menade att Anden var Faderns och Sonens ande, och den läran var alltså en slags "tvåenighetslära" (Binitarianism).

Bland dessa semi-arianer i det östromerska riket (som var den grekiska delen av de områden romarna lagt under sig) fanns en man vid namn Wulfila, som levde bland östgoterna. Wulfila antog den semi-arianska läran och blev sedan goternas apostel. Han översatte också Bibeln till deras språk, och uppfann för det syftet dessutom ett gotiskt skriftspråk. Ett avsnitt av Wulfilas Bibel finns idag i Uppsala, kallat Silverbibeln.

Wulfilas lära antogs först av goterna, därefter också av flera av de andra germanska folkstammar, som på den tiden (folkvandringstiden) grundlade nationer i Sydeuropa.

Man har här i Sverige och Norden ofta ansett att kristendomen först kom hit med Ansgar. Beowulf visar att kristendomen var här långt tidigare. Hur mycket genomslag den fick kan diskuteras, speciellt utifrån det faktum, som också visas i Beowulf, att götarnas rike kort efter hans död, gick under som självständigt rike i Norden och blev underlagt svearnas välde, och svearna var då ännu hedningar och asadyrkare. Det troliga är alltså att denna tidiga kristendom utrotades av svearna, eller så dog den ut av sig själv, då den inte hade något stöd längre av goterna på kontinenten, eftersom de vid mitten av 500-talet förlorade sitt huvudsäte i Italien, och därefter gick mot en allmän nedgångstid.

Men, för att visa varför Beowulf inte kan vara skrivet av en katolsk munk, vilket hävdas av den etablerade historieforskningen, så måste vi ha den katolska läran klar för oss. Vad det handlar om då, är synen på hur 1 Mos. 6:1-4 skall tolkas.

Aha, tänker någon som hängt med här på Bibeltemplet/Trons Vetenskap länge, det är DET detta handlar om - om JÄTTARNA och de fallna änglarna, nu igen, älsklingsämnet för administratören. Det kanhända, men det kan också hända att detta är något av ett älsklingsämne för Gud. Det brukar nämligen vara det, när någon del av hans sanning förnekas av de kristna. Och just så är det med 1 Mos. 6. De flesta kristna i Sverige, inte bara katoliker, utan även lutheraner och många frikyrkliga, menar nämligen att de "Guds söner" som omtalas i 1 Mos. 6, inte alls är några fallna änglar, utan Sets barn. Och att Sets barn, när de "gick in till människornas döttrar" och fick jättar ('nephilim') med dem, bara fick barn som var jättelika i dådkraft och rykte. Hela storyn alltså förminskad till en inomvärldslig trivialitet, enligt denna från början katolska tolkning - gudfruktiga människor som beblandar sig med Kains barn och tillsammans framföder ett släkte av framstående herrar. Big deal. Och för det skulle alltså Gud dränkt världen?

Denna lärouppfattning hade inte de första kristna, utan den började spridas under 400-talet. Augustinus var en av dess förkunnare. Både bland judar och tidiga kristna hade man däremot haft uppfattningen att "Guds söner" i 1 Mos. 6 var fallna änglar, som på något vis beblandat sig med kvinnor på jorden, och med dem framavlat en ras av verkliga jättar. Och dessa jättar förhärjade i sin tur jorden, och blev tillsammans med övriga människosläktet därför dömt att gå under i syndafloden.

Nu kan vi komma till kärnpunkten. De här olika tolkningarna har blivit kallade "Kain-traditionen". Det var ju, får man anta, företrädesvis barn av Kains släkte, som blandade sig med, antingen änglar, eller med gudfruktiga setiter, beroende på vilken tradition man utgår ifrån. Kain-traditionen berör alltså de två helt olika resultat av detta koppleri, som man senare har menat har fortsatt breda ut sig, i släktleden på jorden.

För att kunna tro att Kains släkt fortfarande lever, får man dock förutsätta att någon av dem som var med i Arken, var av hans släkte. Vem det i så fall skulle vara kan man bara gissa sig till, men Hams hustru skulle vara trolig, eftersom det är ifrån Hams släkt som de efter-deluvianska (efter syndafloden) jättarna kommer. Är det alltså så att Hams hustru var "kainit" (och deras som Kaanan därmed också kainit), så får vi en bra förklaring till varför jättarna så snart kunde återkomma (just till Kaanans land), när de ju hade utrotats i syndafloden. Sedan finns det också en annan uppfattning, även spridd bland judarna, att några av jättarna hade överlevt syndafloden, och att Kains släkte på det viset fortlevde, även efter floden. Bortsett ifrån vilken variant man håller sig till i den frågan, så finns, och fanns det alltså en kaintradition, som sade att hans släkt fortfarande levde, efter syndafloden, och att den släkten fortfarande sysslade med änglakopulation, och med dem framavlade jättar, och även, genom tidelag och artbeblandelse, monster.

Det är denna tradition som återspeglas i Beowulf. "Trollet" Grendel sägs nämligen vara av Kains släkte, liksom övriga hybrider och odjur som Beowulf möter i berättelsen. Det kan tyckas att detta bara är sagor och trams, men om man verkligen tar Bibeln på allvar, vilket man ju skall, så får vi medge att möjligheterna verkligen finns, att det kan ha överlevt sådana hybrider, eftersom Bibeln säger att det fanns jätteraser på jorden både före och efter syndafloden. Och då dessa varelser inte bara bär på jordiskt DNA, utan även angeliskt, och egentligen inte är helt och hållet av denna världen, om än födda i köttet, så bör det inte heller vara omöjligt, att de kan uppnå högre åldrar än de som nu är vanliga på jorden, hos de "rena" släktena. (Förutsatt detta så kan det alltså fortfarande, i denna dag, finnas sådana varelser på jorden, halvt mänskliga, halvt angeliska, och med det, alla de egenskaper de i så fall också kan besitta.)

Men frågan blir då alltså denna: HUR kan det komma sig att en dikt som handlar om de nordiska förhållandena under 500-talet, skriven av en engelsk munk på 700-talet, följer en lärotradition, som vid den tiden är bannlyst inom katolska kyrkan? England var katolskt på 700-talet. Om Beowulf verkligen, som forskarna hävdar, är ett från början hedniskt verk, baserat på hedniska händelser i Norden, som en katolsk munk i England senare redigerade för att dikten skulle behaga hans katolska samtid - HUR kommer det sig då att det finns en klar och tydlig ICKE-KATOLSK lära i det centrala av berättelsen?

Då förefaller det mycket troligare, att denna dikt bara blivit översatt till gammalengelska, antingen från nedtecknade nordiska manuskript, eller kanske troligare, från muntliga nordiska traditioner. Och att den kristna tro som bär upp handlingen, och förutan vilken hela berättelsen skulle bli oförklarlig och ologisk, härrör från den tro som goterna hade antagit, och sedan spritt till sina i Norden levande släktingar, götarna.
...

Det finns alltså väldigt mycket som kan vara, och är, av intresse för kristna, när det gäller Beowulf. Berättelsen fyller, rätt förstådd, en hel mängd tomrum i vår historia, både angående de nordiska folken, och de influenser av kristen tro som anlände hit och så småningom, efter långa strider, kunde tränga ut den gamla hedendomen.
___

tisdag 5 juni 2007

Pilgrimsmussla viskar: Noa VAR en hedersman

Jag var ute och gick en kväll i våras, och kom till ett ställe vid foten av en skogshöjd där de höll på och grävde ut en tomt för någon småindustri. Utgrävningen låg i vad som en gång varit en havsvik som sträckte sig uppåt mot höjden av området (men som nu är belägen ca 3 km från havet).

När jag gick över det uppgrävda materialet upptäckte jag att det fanns snäckrester i det, och t.o.m en del hela snäckor. Mest vanliga vitsnäckor, men så hittade jag en väldigt fin och i det närmaste hel pilgrimsmussla (de liknar bensinmärket Shells symbol), med vinröd färg. Inte så märkvärdig i och för sig, men åldern på denna musslan bör vara åtminstone 2000 år, och då är det ju ganska roligt att ha en sådan.

I det utgrävda skiktet kunde man se att överst låg ett ca 30-50 cm lager mylla, jord alltså. Därunder kom ca 2 m sand, och därunder lera, och ca en meter ner i leran syntes snäckrester här och där. Intressant, och i sig en berättelse om de omvälvningar i klimat och omständigheter som skett här i fordom tid.

Jag reflekterade inte så mycket mer över detta, dessa snäcklager är ganska vanliga på västkusten, om än kanske inte så kända. I Uddevallatrakten ca 5 mil norrut finns hela berg av skalbankar, som faktiskt är världens största.

Men jag kom att tänka på en sång i stället:

"Varför bygger du Noa en båt, som en galning du bär dig ju åt. Bygga båt uppå land, långt från närmaste strand, ingen enda av oss det förstår."

Ja, snäckorna visar ju att Noa gjorde rätt då han byggde sitt skepp "långt från närmaste strand." Ting kan förändras. Platsen jag var på ligger ju 3 km från nuvarande havet, och då var det ändå långt ifrån platsen där den högsta havsnivån befann sig, som ligger ytterligare en mil inåt land, omkring 100 m över nuvarande havsnivå. Och var nivån så hög här, så var den det också i Mesopotamien där Noa levde, för havet sträcker sig runt hela jorden.

Ja men det var ju istiden förstår du väl, säger den drillade skoleleven, som orsakade den höga havsnivån. Ja, och vad orsakade istiden? Solens bana i rymden? Kanske det, i vilket fall som helst så är en istid på nordiska breddgrader precis vad man måste förvänta efter en global syndaflod. Jorden övertäckt av vatten, golfströmmen avstängd, is bildas runt nordkalotten. Först så småningom, efter att vattnet sjunkit ner i de underjordiska reservoarerna, kan man förvänta sig att golfströmmen återuppstår och börjar sända varmt vatten igen hit upp, och smälter så sakta bort isarna. Och under den processen, då havsytan ömsom sjunker och ömsom kortvarigt stiger igen, lämnas alltså rester av det nystartade havslivet kvar, på nivå efter nivå, tills havet nått den stabila nivå det har idag. Och spåren av detta kan man alltså, som jag gjorde, gå ut och hitta lite här och där, i naturens eget syndaflodsmuseum.
...

Så vi behöver inte hitta dinosaurieskelett och annat spektakulärt, även om det också måste vara väldigt intressant, för att läsa i naturens egen version av Första Mosebok. Vi behöver bara gå ut på den plats där vi bor, några steg in i närmsta skog, och där förkunnas för oss hela förloppet, om vi bara öppnar sinnena och ser oss omkring.

Där ligger utställningsföremålen - flyttblocken som den kvardröjande isen bröt loss från bergen, sanden som maldes av is och vatten, de urspolade jättegrytorna, räfflorna på bergens toppar, snäcklagren långt uppå land - och så det märkligt tunna lagret mylla, ovanpå finmalen sand och 10-tals meter lera. Så tjocka lerlager uppstår bara där det funnits stora mängder vatten, och sand bara där det funnits hav eller isberg. (Och det tunna lagret mylla berättar att detta inte alls var särskilt länge sedan.)

"Arken vilkar så mäktig och trygg, uppå vredgade vågornas rygg. Den som bor däruti trygg och säker kan bli, tills den stannar på Ararats berg."


Tänk om skolbarnen hade fått lära sig detta i stället för de sagor och vetenskapsfalsarier de matas med idag.
___



Relaterat:
Kristna: Nästan säkert Noaks ark
Kristna säger sig ha funnit rester av Noaks ark
Kristna: Nästan säkert Noaks ark

måndag 5 februari 2007

Sedimenterade berg bevisar syndafloden

Vetenskaparna gillar att prata mycket om sina "lager". Kritalagret, jurassiclagret, etc. Idén är att de lager man finner i vissa bergarter skall kunna läsas som tidsstaplar, så att det understa är äldst, och sedan har nästa lager bildats under de s.k. "årmiljonerna" som gissas ha förflutit tills det är dags för nästa lager att påbörjas. Varför det alls bildas lager i så fall brukar inte framgå. Det borde väl bara vara en enda tjock massa då och inte distinkta övergångar till olika material.

Men det största problemet med "lagerteorin" måste ju vara lagrens jämna yta. Handlade det om mylla som byggdes på genom århundraden, årtusenden och årmiljoner, skulle ytan bli ojämn och formas efter underlaget och bero på hur mycket mylla som avsatts just på platsen. Men när man ser hur kluvna och eroderade berg uppvisar distinkta lager, så måste man inse att dessa uppstått på ett helt annat sätt.

Frågan blir då hur. Och det enda tänkbara svaret är - vatten. Det kallas sedimentering, och kan iakttas om du fyller en tillbringare vatten med lite jord, grus och sand, och skakar om. Efter en stund har det bildats lager i behållaren, och gruset har lagt sig underst, sanden sedan och jorden överst. I de bergarter där denna process bildat lager förstår man att sedimenteringen skett i stor skala. Hela berg och bergskedjor har bildats på detta sätt, och det förutsätter mycket vatten (MYCKET vatten), och mycket "omskakning". Och då är vi inne på översvämningskatastrofer av global omfattning. Ett vattenlager på en kilometer t.ex är ingen lokal händelse. För att sedimentering skall ske och lagrens ytor bli jämna, kräver det att vattnet står stilla och slamm, växt- och djurdelar och allt övrigt får sjunka ner i lugn och ro. Och skall så mycket vatten ligga utgjutet konstant över jorden en längre tid, åtminstone några veckor får man väl förutsätta, då handlar det om en katastrof som bara kan betecknas som likvärdig med syndafloden.

Skulle man höja havsytan med en kilometer, en siffra jag bara gissar men som säkert överstigs i vissa berglager, skulle så gott som hela den mänskliga civilisationen dränkas. Det finns inga vallar eller naturliga blockeringar som kan hålla så mycket vatten inspärrat på en lokal plats.

Alltså betyder de lager vi ser i bergen att jorden har varit globalt översvämmad - precis så som Bibeln säger!

Kanske någon menar att lagren bildats i haven, och sedan har lagren genom någon process krupit eller hoppat upp på land och blivit höga berg? Är du släkt med Bröderna Grimm? Nej, den sedimentering som sker långsamt, mycket långsamt i det fallet, skulle inte bilda sådana distinkta lager vi pratar om här. Och för övrigt är det ju inte så teorin går. De lager vi talar om är distinkta inte bara ifråga om det döda materialet, utan också om det biologiska och animaliska material som finns i lagren. (Fossilen är ju dessutom från landdjur många gånger). Idén är då att de mindre utvecklade djuren ligger underst, och sedan följer de ovanstående lagren "utvecklingsstegen" uppåt. Även där finns problem eftersom lagerföljden inte alltid är densamma. Då får det förklaras genom omfattande geologiska omkastningar av berg, vilket bara det leder till långsökta teorier och katastrofscenarion som likväl kommer i närheten av syndaflodsklass.

Det är ju typiskt att man alltid skall hamna där, vid de stora, STORA vattenmassornas påverkan? Eller kanske det beror på att det är så det är? Svårt att acceptera, för anställda forskare som MÅSTE hitta en annan förklaring. Och skarpa hjärnor klarar det, till slut, i alla fall innan någon mindre vetande genomskådar dem.

Distinktionen i biomaterialet, dvs bland döda djur och växter, visar som sagt även det upp en åtskillnad i sedimenteringen, och det kan förklaras genom att de minsta och svagaste djuren dött först av översvämningen och sjunkit till botten, medan större djur har flytt uppåt och klarat sig längre. På så sätt har en indelning skett i djurarter med olika överlevnadsförmåga under en översvämning, och de olika klasserna har hamnat i olika lager och på olika platser när de sedan dödats (antingen av varandra eller drunknat) och ansamlats. Sist har människor dött eftersom de kunnat fly upp på berg och försvara dessa mot de flesta djur, och därför har människan hamnat "överst" i lagerföljden - och på utvecklingsstegen.

Ovanstående är bara ett av många exempel på hur genomskinlig och rent löjeväckande evolutionsidén framstår om man vågar ifrågasätta den.
_______




Relaterat:
Kristna: Nästan säkert Noaks ark
Kristna säger sig ha funnit rester av Noaks ark

söndag 4 februari 2007

Krokodilen - skapelsens krona?

Det finns fler exempel på sådana här märkligheter som darwinismen (naturligtvis) inte kan ge trovärdiga förklaringar till (se förra inlägget).

T.ex antas krokodilen inte ha förändrats det minsta på 200 miljoner år (200 000 årtusenden), medan resten av arterna förmenas ha hållit på och förgrenat sig i otaliga variationer under samma tid.

Vem som helst förstår att även krokodilen skulle ha muterats, till oigenkännlighet, om utvecklingen hade varit en realitet.

Orsaken till att krokodilen antas vara så gammal är att man råkat hitta krokodilfossil i samma kalklager som dinosaurier, och då "måste" den ju ges samma fantastiska ålder som dinosaurierna, annars faller evolutionen ihop som ett korthus.

Det talas mindre om att man även hittat däggdjursfossil i sådana lager, liksom fotavtryck av jättelika människor.
___

Människan och apan - för lika för att vara släkt?

En tanke om människans påstådda släktskap med aporna. Att vi är väldigt lika kan ingen förneka. Det är rentav förbluffande att se hur apor t.ex kramas och etablerar vänskap precis som människor. Men det finns också en väldig skillnad, förutom vår hjärna: Benen och gångsättet. Apans ben är mer konstruerade som händer än som fötter. Apan kan sägas vara fyrhänt.

Om nu både människor och apor skulle ha en gemensam ursläkting, och om vi skilts åt i utvecklingen för minst 1 miljon år sedan som det sägs, då är det väldigt konstigt att vi fortfarande är så otroligt lika, förutom benen. Förstår du tanken?

Under dessa tusen millennier sedan vi skildes åt borde många fler och större skillnader ha uppstått, både vad gäller ansiktsform och kroppen i övrigt. Människan och apan lever på så olika sätt att den förmenta utvecklingsmekanismen skulle dragit dem iväg åt skilda håll.

Ex: Eftersom vi är jägare borde vi "utvecklat" likheter med rovdjuren, medan apan som mestadels är vegetarian skulle kommit att likna boskapsdjuren.

Vår likhet med apan, i kombination med den påtagliga olikhet som finns i vissa kroppsdelar, skulle alltså snarare visa att vi är designade av en Skapare, efter samma grundmodell, men med specifika, ändamålsenliga skillnader: Hjärnan, bakbenen, pälsen, svans i vissa fall, etc.

Alltså: Vi är för lika för att ha skilts åt för 1 miljon år sedan, och för olika för att ha skilts åt för kortare tid sedan. Evolutionsidén verkar inte kunna förklara förhållandet.
...


"A chimp's feet are really like an extra pair of hands. Using their thumb-like big toes, chimps can wrap their feet around a tree trunk or a branch. So when climbing, they can grip with both their feet and their hands."
___

söndag 16 oktober 2005

Skrivet i sten

Vittnesbördet om människans öde

Det finns mycket som tyder på att "draktiden" på jorden, samtida med jättarnars tid och tiden före syndafloden, var en tid då jordens djurliv och människoliv hade blivit besmittat genetiskt, av demoniskt DNA.

BILDEN: Baluchitherium Skull

En sak som slår mig, vid eftertanke, är den likhet man kan se mellan dinosaurieskelett, och de demoniska varelser människor menar sig ha sett i syner, drömmar och, i vissa fall, näradöden-upplevelser.

Demoner tycks ofta vara en slags hybrider mellan människor och djur, onda andar efter monster som en gång levt på jorden. Demoner är inte fallna änglar utan barn till fallna änglar, och denna avkomma är alltså resultatet av fallna änglars beblandelse med både människor och djur.

Jag är övertygad om att det i museisamlingar världen över finns skelett efter sådana varelser, men eftersom forskningen inte erkänner den sortens hybrider, tolkas fynden som att två olika individer, en människa och ett djur, hittats på samma plats. Och de fynd som inte kan ges en acceptabel förklaring (jättemänniskoskallar med horn t.ex) stoppas antagligen undan i något förråd, där de lämnas att vittra bort.

De antika "sagorna" innehåller många vittnesbörd om dessa hybrider. Dels jättarna, som var avkomma till människor och de fallna änglarna, men också monstren, som alltså var avkomma mellan djur och fallna änglar.

Gripar, sfinxer, drakar, kentaurer, cykloper - Bibeln bekräftar indirekt dessa varelsers existens, genom att kortfattat berätta om en av dem, jättarna. Det är antagligen av omsorg om läsarna vi slipper höra mer om dem. Men de övriga är omvittnade i några "sido-bibliska" skrifter, med detaljer som överensstämmer så väl med antikens berättelser och andra samtida folks berättelser, runt hela jorden, att det inte kan vara en slump eller sammanträffande.

(Med sido-bibliska skrifter menar jag skrifter som inte ingår i Bibelns kanon, men som omnämns eller citeras i Bibeln, och därmed av den Helige Ande har givits en viss trovärdighet även om de inte tagits med i den Heliga Skrift: Enoks bok, Den rättfärdiges bok, m.fl.)

Man behöver heller inte mycket fantasi för att inse, att om de fallna änglarna idkade umgänge med människan, en för dem till viss del främmande varelse, så var steget inte så långt till att också idka umgänge med djur. Sådant förekommer ju hos människan själv, särskilt i de fall där hon börjat överge skapelseordningen. Änglarna såg att de fick avkomma, och de insåg att de med denna kunde utplåna Guds äkta ekosystem och införa ett nytt, eget, med helt andra planer för framtiden. De försökte ta över jorden helt enkelt, och införa en ny ordning där Lucifer, deras herre, skulle vara gud.

Därför kom syndafloden, och det var också därför som bronsålderskulturen, i den tidiga delen av vår tidsålder, utplånades genom en serie mindre katastrofer. Andra fallna änglar hade då återupptagit hybridiseringsplanerna, men Gud hade också då ett motmedel mot dem.

Detta är vad som sker när människan överskrider naturens gränser. Hon anar inte vilken avgrund hon öppnar när hon överger den naturliga reproduktionen. Hon syndar mot sin egen art, sin egen existens som art på denna jorden, och förstår inte att det måste leda till dom, till att naturen med dess inneboende system för reglering, kommer att slå tillbaka mot henne.

De här varelserna försvann från jorden, och med dem större delen av de civilisationer som då levde i symbios med dem. Några få, som klarat sig undan från att besmittas genetiskt och moraliskt, klarade sig undan och fick bilda nya släkten.

Vi vet att nutidens människa förr eller senare kommer att möta samma öde, vi har själva skapat de vapen som kommer att utplåna oss. Undergången för detta släkte, som nu är på väg in i ett liknande skede av artbeblandelse, initierat genom den sodomitiska, gränsöverskridande världsrörelsen, är oundviklig. Vi vet det, och kan inget göra åt det.

Människan tror under förra seklet att hon har nått höjden i sin utveckling, och mitt i denna yra kläcker någon idén om kärnvapnet. Skulle det vara en slump? Nej, någon eller någon kraft i naturen har sedan länge förberett detta ondskefulla släktes undergång, genom att ge åt människan själv hennes självmordsvapen, hennes giftbägare.

Samma kraft, samma hämnare, kommer också att låta någon av oss trycka på avtryckaren, när alla buffertar, alla förråd av naturens motmedel är uttömda, och bara sönderfall återstår för en ny genmanipulerad och okänd skapelse.

Vi har bevisen - för dem som kan läsa dem. Vi finner bara skeletten av den forntida världen med dess särarter. De kunde inte överleva på jorden, och det fanns heller inget rum för dem i himlen. De kastades i avgrunden, eller bands till en osalig tillvaro på jorden, i väntan på människans domedag.

Vi har fått Jesus som räddning. I honom startar ett nytt släkte, som fullbordas i en helt ny värld, när denna är borta och utplånad.
___

söndag 30 januari 2005

Monstren kommer tillbaka

Det är svårt att tro att detta är sant, men nu har den genetiska forskningen kommit dithän som vi varnade för i detta forum för bara några år sedan: Man har börjat att på allvar korsa djur genetiskt med människor.

BILDEN: Chimeran i Arezzo - La Chimera di Arezzo

Bl.a tänker man försöka framställa möss med mänskliga hjärnor, för att se om mössen får "mänskligt medvetande".
Hur vansinnigt detta än låter, så tänk vidare för ett ögonblick - möss är harmlösa varelser. Tänk när någon gör samma sak med ett större djur, ett lejon, en tjur, en björn, en örn, en krokodil? Man kommer att kunna skapa MONSTER - sfinxer, gripar, centaurer, hydror.

Vissa besökare har uttryckt hån över att jag i andra forum presenterat något de kallar kryptozoologi - jag har skrivit om jättar, drakar, loch ness-odjur, m.m. Antagligen hänger de inte med tillräckligt i forskningen för att förstå att jag bara drar paralleller med det ovan nämnda och vad som enligt Bibeln och andra antika skrifter förekom redan på sten- och bronsåldern - nämligen korsningar av arter och förekomsten av monster liknande dem mänskligheten nu börjat skapa.

Föreställ dig hur världen skulle se ut om några hundra år, om denna utveckling fick fortsätta. Har mänskligheten någonsin frivilligt avstått från att använda den teknik hon förfogar över? Nej, sådant händer inte - hur mycket forskarna än försäkrar att de bara skall använda tekniken för "ofarliga" experiment, och "för att bota sjukdomar".

Tänk vilka fördelar ett land skulle ha av sådana här monster i krig t.ex. Uppenbarelseboken talar om att liknande varelser skall dyka upp igen, i den sista tidens strider, varelser av både insektstyp och av häststorlek (Upp. 9:1-21). Om detta är dessa nya genexperiment eller något annat vet jag inte, men möjligheten verkar finnas nu, att vi snart får se sådana sagovarelser i fysisk skepnad.

Och då måste väl poletten klicka ner åtminstone hos någon - om det är möjligt nu, varför skulle det då inte kunna ha skett förr? Så vakna upp. Verkligheten har hunnit ifatt det ni kallade sagans värld, och sagan har visat sig vara fullt möjlig.
...

Animal-Human Hybrids Spark Controversy
Fluorescent Mice Herald Gene-Transfer Breakthrough
___

torsdag 11 mars 2004

Skapad till Guds avbild

Har Gud en kropp? I vissa bibelställen kan det verka så. Samtidigt säger Bibeln att Gud är ande, och att ingen människa kan se honom och leva.

Jag tycker mig se en enkel förklaring.

Gud är ande, och han är ljus. Om Gud vill manifestera sig i denna världen, så kommer hans energi att forma sig till en mänsklig skepnad, till en kropp. Detta därför att människan är skapelsens krona. Människan är den för jordlivet mest fulländade livsformen. Gud gjorde människan exakt efter de förutsättningar som råder på denna planet. Hon blev en fysisk manifestation av Guds visdom, anpassad för bästa form av liv här.

BILDEN: Gustave Doré; Skapelsen av Eva

När Gud före människans skapelse trädde in i denna världen för att skapa, så hade han redan antagit formen av en människa. Sedan gjorde han henne till sin avbild, till en fysisk form av den andliga skepnad han själv bar på jorden.

För att leva på en planet, med dess gravitation, atmosfär, temperatur, ljusväxlingar, etc, krävs just de former och egenskaper en människa har. Djuren har i mycket samma former, men människan är den perfekta och exakta avbilden av Guds manifestation på jorden.

Det är alltså inte så att Gud, i sig själv, har en mänsklig gestalt. Det är bara när han inträder på en planet, som han får denna gestalt.
___

lördag 14 februari 2004

Diamanter i skyn

Fantastiskt. Astronomer har kommit fram till att vissa stjärnor när de "dör" omvandlas till jättelika diamanter. De har upptäckt en sådan 50 ljusår från jorden, och tror nu att även vår sol kommer att bli en jättediamant när dess bränsle brunnit ut.

Så när himlens stjärnor börjar slockna, en efter en, kommer himlen samtidigt att fyllas med diamanter.

BILDEN: "Twinkling in the sky is a diamond star of 10 billion trillion trillion carats, astronomers have discovered."

I Upp. 21:9 f talas om en stad i himlen som glänser som den dyraste ädelsten, som kristallklar jaspis. Nu förstår vi att detta mycket väl kan vara en bokstavlig beskrivning. Det finns material nog där ute, för att bygga hela städer och smycka hela planeter med diamanter, om man så vill.

http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/3492919.stm

___

tisdag 2 september 2003

Himalayas vittnesbörd


"Jag såg på jorden, och se, den var öde och tom, och upp mot himmelen, och där lyste intet ljus. Jag såg på bergen, och se, de bävade, och alla höjder vacklade." (Jer. 4:23-24) "Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem." (Ps. 104:8) "Bergen hoppade såsom vädurar, höjderna såsom lamm." (Ps. 114:4)


I ett tvprogram jag såg nyligen sades det att Himalayas bergsformation började bildas för "30 miljoner år sedan", när den indiska kontinenten, som då var en ö, rände ihop med det sydasiatiska fastlandet. Man sade också att berget fortfarande reser sig, eftersom kontinentrörelsen fortsätter i samma riktning som då den började.

En snabb beräkning i mitt huvud sade mig att det där är svammel. Om Himalaya har hållit på och rest sig i 30 miljoner år, så skulle det räcka halvvägs till månen nu.
Nu har jag kollat upp detta lite mer, och jag undrar hur forskarna egentligen tänker, om de tänker alls när de pratar om sina årmiljoner.

Himalaya är ca 8.800 m högt enligt officiella siffror. Varje år höjer sig berget någon centimeter, på vissa ställen mer än så.


"Although seemingly timeless, the Himalaya are anything but unchanging. The mountains themselves continue to grow an average of one centimeter per year, with some peaks rising ten centimeters in a single year." http://www.uky.edu/ArtsSciences/Geography/dept/himalaya.htm

"Mount Everest owes its great height to the collision of the Indian subcontinent and Asia some 50 million years ago." ... "At 29,028 feet, Mount Everest is five miles up - about the cruising altitude of a jet airliner. Data collected by Dr. Bilham indicates the world’s highest mountain is creeping skyward 3 to 5 millimeters with every passing year. Every time a team reaches the summit, the climbers are essentially setting a new altitude record." http://www.thetech.org/exhibits/online/everest/about/platetectonics.htm

"Some parts of the world are tectonically very active and we can see and measure this activity. Mountain ranges are forming where two continents are bumping into each other. An example of this is the Himalaya Mountains in Asia. These mountains are rising at almost a half-inch per year." http://igs.indiana.edu/geology/structure/tectonicfeatures/index.cfm

"The currently accepted figure of 8848 m. (29,028') above sea level was determined by the Survey of India in 1954..." "Our current data suggests Everest has been growing a half centimeter per year." http://classic.mountainzone.com/everest/science.stm
...

Om vi rundar av 8849 meter till 9000 meter, så skall alltså Himalaya ha rest sig 9 miljoner millimeter på 30 (eller 50 säger vissa) miljoner år. Det innebär att höjningen bara kan ha varit mellan 0,3 och 0,2 mm per år i genomsnitt under den tiden. Nu däremot, efter alla dessa "år", reser sig berget med flerdubblad hastighet, trots att kollisionen rimligen borde avstanna i stället för att öka.

Om den nuvarande hastigheten 10 mm/år hade varit konstant, skulle Himalayas höjd varit 300-500 km, 33-55 ggr högre än nu! (Högre än vad rymdfärjorna flyger...)

Om vi räknar bakåt 4300 år i stället, till tiden för syndafloden, då vi kan anta att de här kontinentförskjutningarna verkligen inleddes, så verkar siffrorna bli mer realistiska. På 4300 år har då berget rests 9000 m, dvs lite mer än 2 m per år. Och med tanke på att den nuvarande hastigheten är omkr 1 cm/år och att sammanstötningen bör ha avtagit med åren, så går det väl att föreställa sig att berget rest sig med kanske 10 meter per år, eller mer, under den första tiden och sedan successivt minskat fram tills idag.

För varför skulle höjningshastigheten öka med tiden? Ju mer Indien gräver sig in i Asien, desto mer motstånd möter det ju, och desto tyngre blir berget att resa. Jag är medveten om att berget också kan ha pressats samman något av sin egen tyngd, men det skulle ju sjunka ännu mer nu då, ju högre och tyngre det blir. Vilket inte sker. Tvärtom höjer det sig, med siffror som borde förvåna.
___

lördag 9 augusti 2003

Kommer hybridiseringsbeviset att ersätta evolutionsteorin?

En artikel från Science Daily visar att forskningen nu börjar komma till den punkt då evolutionsteorin inte håller längre. Nu har några kommit på att nya arter kan uppkomma på några generationer, om skilda djur eller växter korsas, antingen på konstgjord väg, men också naturligt, vid sällsynta tillfällen. Och då har naturen på några korta år gjort vad evolutionsfanatikerna hittills påstått skulle tagit "miljontals" år.

BILDEN: Charles Darwin - Sagoberättaren

I artikeln menar forskarna som gjort denna upptäckt, att "hybridiseringen" förekommer vid sidan av den förut antagna evolutionen, men det är ju vad de måste säga till att börja med. Annars skulle de frysas ut totalt av sina kolleger.

Vem som helst kan ju inse att deras forskning, om den visar sig få genomslag, har slagit undan benen för den otroligt långsökta evolutionsteorin.

I ett tidigare skede i jordens historia, innan arterna "cementerat sig", kan den nuvarande artrikedomen ha uppstått ur några få grundtyper och sedan spridit sig över världen, på bara ett par hundra år - precis som Bibeln säger. Först skapade Gud urarterna, och sedan spred sig dessa över hela jorden, i sina enorma variationer och lokala specialiteter - något som för övrigt har hävdats här så länge detta forum funnits.

Så Darwins anhängare kan ju åka tillbaka till Galapagos och se öns specialiserade djurliv i detta nya ljus, och lämna Darwins idé där den föddes. Vetenskapen behöver den inte längre för att förklara "arternas uppkomst".

http://www.sciencedaily.com/releases/2003/08/030808081854.htm
___

lördag 12 juli 2003

Fakta och bevis för jättarnas existens

Om man söker på internet efter jättar (giants) får man många exempel på de bevis och fakta som finns för deras existens.

Börjar man sedan studera det här historiskt, stöter man snart på så många forntida vittnesbörd, både om jättarna själva och deras lämningar, att saken blir onödig att ens diskutera. Att kunniga historiker idag förnekar detta framstår bara som ett tecken på hur rädd samtiden är att erkänna människans förflutna.

BILDEN: Skalle funnen i Peru

Samtidigt förundras man över dessa ständigt, aningslöst upprepade "fakta" om "årmiljoner" som ingen människa har sett eller upplevt, och därför bara kan fantisera om. Sannerligen, nutidens myter och fabler överträffar våra förfäders med "jättekliv".

Otaliga jättars skelett har återfunnits, men de ställs inte ut på museer eftersom de då skulle slå sönder evolutionsmyten. Den myt samtiden omhuldar för att skyla sin gudsfrånvändhet med.

Goliat var enligt Bibeln 3,12 m lång, vilket är en bra bit över någon modern jättes längd. För övrigt finns det troligen arvsanlag än idag från forntidens jättar i omlopp. Den längsta man man känner till från modern tid var ca 2,5 m.

Men det finns många äldre vittnesbörd om ännu längre människor. Och om tusen forntida historiker hävdar att verkliga jättar levt på jorden, så tror jag dem hellre än sentida skeptiker med förnekelsemotiv.

Exempel på nordbor längre än 2,5 m finns t.ex hos medeltidshistorikern Olaus Magnus:

"Fordom fanns i hälsingarnas rike - de lyda nu under svenskarnas konung -, åt norr till, en rese vid namn Hartben, så väldigt stor, att han i längd mätte nio alnar. Han hade tolf kämpar till stridskamrater, hvilka, änskönt de voro synnerligen resliga, syntes hälften mindre än han. En annan man vid namn Starkater var fordom känd öfver hela Europa för sina många segrar, såsom nedanför skall sägas. Samma var förhållandet med Arngrim och Orvar Odd (Aruerodus)..." (Olaus Magnus Historia om de Nordiska Folken, Gidlunds förlag)


Vi finner dem också i folksägnerna. Så sent som på vikingatiden levde jättesläkter i Bohuslän och säkert också på andra platser. Gångerolf var en av dem, han hette ju så för att han kunde gå med fötterna på marken samtidigt som han satt på sin häst. En annan hette Långben, dock inte Jan i förnamn.

Det har även uppdagats och visats upp skelett och redskap efter jättar i vår tid, (i Turkiet och Australien bl.a), men det blir som med Loch Ness och Snömannen - det förlöjligas. Dinosaurier tas däremot på allvar, om man bara får tidplacera dem långt före människans historia, så att de besvärande drakmyterna samtidigt kan avfärdas.

Det har sagts att det är segrarna som skriver historien. Så blir det naturligtvis i en värld där makthavare och elit värnar om sitt och inte vill skuldtyngas av en bortglömd skapargud. Sanningen finner du inte i deras utgåvor, utan i våra förfäders egna verk. Sann historia kan bara skrivas av dem som upplevde den.
___

måndag 28 april 2003

Beröringspunkter mellan Biblisk & Nordisk historia - Hällkistor

Under hällkistetiden (ca 2300 - 1000 f.Kr), genomgick gravskicken en märklig förändring. Efter hand som århundradena gick krympte gravkistmåtten, tills utrymmena i sista skedet passade en vuxen person något kortare än dagens människor. Från början kunde hällkistorna vara 4-5 meter långa, dvs mer än dubbel mannalängd, och ca 1 meter breda, eller mer. Proportionerna verkar ha varit desamma oavsett storlek.

BILDEN: Interiör från hällkista

Det stora måttet har modern forskning velat förklara så att det från början var sed att begrava familjemedlemmar i samma kista. Detta tycker man sig finna stöd för genom att man hittat bevarade rester av flera personer i sådana stora kistor. Det som är besvärande med det synsättet är att kropparna då antingen har fått placeras i sittande ställning, eller i dubbla rader, vilket ju inte vore den enklaste planlösningen för en familjehällkista. Gjorde man sig sådant besvär med att hugga loss dessa bergshällar och sedan forsla dem långa vägar, så var man knappast så ologisk att man gjorde utrymmena opraktiska. Dessutom skulle bara en liten del av familjerna, som säkert var ganska stora, fått plats. Och när nästa familjemedlem dog fick man ju gräva upp gravhögen, lyfta bort de tunga takhällarna, och sedan stuva in ett nytt skelett bredvid de tidigare (vilka då kunde skadas och "störas" i sin vila).

Allmogen har däremot menat att dessa kistor var jättars gravar, och att man först senare, sedan de plundrats, tog dem i bruk som familjegravar. När jobbet redan var gjort kunde man ju lika gärna använda vissa av dem, även om man fick packa in kroppar på tvären ibland. I både Norge och Danmark kallas dessutom dessa hällkistor än idag för Jättestugor.

I Spekeröd i Bohuslän finns en hällkista med de ovannämnda måtten, 4 m lång och drygt 1 m bred, med två stora takhällar på ca 3x2,5 m, varav den ena är bortvältrad. Denna grav, daterad till ca 1800 f.Kr, användes som regnskydd åt får för inte så länge sedan. Seden är säkert gammal, och visar att bönderna i trakten knappast har betraktat den som en mänsklig gravplats. De skulle inte ha utnyttjat sina förfäders gravar på det sättet. Hällkistan ligger på en bergssluttning, där det angränsande berget heter Trollberget. Troll och jättar är i forntidens berättelser synonyma.

Det som överensstämmer med Bibeln här är att den omtalar att de forntida jättemänniskorna faktiskt blev kortare, från den ursprungliga längden av ungefär 4 meter, tills de genom uppblandning med vanligt folk slutligen assimilerades eller dog ut som ett särsläkte. Följaktligen bör då också deras gravar ha genomgått samma förändring under denna period.

Tiden överensstämmer med Bibelns tidsangivelser (yngre stenåldern till bronsåldern).
Gravmåtten stämmer med jättesläktets minskande kroppsstorlek (4-5 m och neråt).
Mannaminnet berättar samma sak som Bibelns författare.

Nutidens forskare förnekar eller nonchalerar alla samband.
___

fredag 25 april 2003

Beröringspunkter mellan Biblisk & Nordisk historia

Någon kanske undrar varför saker som fornnordisk och keltisk mytologi tas upp i ett kristet forum. Sådant är ju hedniskt och har inget med Bibeln att göra. Svaret på den frågan är enkelt. Bibeln är ett historiskt dokument från mänsklighetens äldsta historia och framåt till vår tidräknings början. Därför finns det naturligtvis kopplingar mellan det som nedtecknats i Bibeln och det som andra folk, under samma tider, har skrivit eller lämnat muntligt efter sig. Sådana kopplingar tycks vara tabu att vidröra både för etablerade kristna och moderna historiker, men börjar man titta och jämföra går det knappast att förneka att de finns. Och utan dessa kopplingar blir vår historiesyn fragmentarisk och famlande.

Ett exempel är Ynglingasagans inledning, som säger att de nordiska folkens förfäder kom invandrande hit ifrån Svartahavsområdet. De hade där bott i trakterna öster om Svarta Havet. Detta är i överensstämmelse med Bibeln, som säger att Noas barn och ättlingar alla utvandrade från Babylon, söderut, västerut, österut, och norrut. De som gick norrut bör då ha gått över bergen och kommit till just de trakter där asarna levde.

Detta bekräftas också i engelsktalande länder, där man trots modern historieförvirring ännu kallar vita människor för kaukasier. Kaukasus är det nuvarande namnet på det bergsområde där asarna enligt Snorre Sturlasson bodde och hade sin huvudstad Asgård.

Ett annat område där man kan jämföra biblisk och forneuropeisk och även allmän världshistoria, är gravskicken under olika perioder. Bibelns skildringar av stenålderns gravskick, liksom bronsålderns, överensstämmer med de gravskick man hade här i Norden under motsvarande perioder. Det innebär alltså att det redan då fanns kontakter, kulturellt och religiöst, mellan folk här och i Mellanöstern.

Norden har aldrig varit någon isolerad, infrusen ö bortom världens stora kulturcentra. Precis som nu har det funnits ett utbyte av idéer och uppfinningar. Redan på Jeremias tid, kring 600-talet f.Kr, omtalas i Bibeln "järn från Norden", en exportvara som var känd långt utanför våra halvö alltså. Och redan på bronsåldern kände man till hjulet här, vilket framgår av bohusländska hällristningar.

Det finns mycket att nämna om det här och även om de folk som bodde här före den germanska invandringen, och som söderut gick under namnet "hyperboréerna" dvs yttersta nordens folk. Men det får komma efterhand som anknytningspunkter dyker upp.
...

Här en länk som delvis anknyter till det tidigare:
Beowulf, Trolls, And Dinosaurs
http://www.worldbydesign.org/articles/dinos/dinos001.html
___

torsdag 12 december 2002

Megadjuren lever än idag

Angående dinosaurierna tror jag inte de är utdöda alls. Det finns troligen några stycken kvar i Loch Ness i Skottland, och kanske i Storsjön i Sverige och några andra insjöar i världen. Dessa kan vara tusentals år gamla och kan ha överlevt ända sedan syndafloden, åldrarna på den tiden var ju tiodubbla mot de nuvarande.

Vid sjön Bullaren i Bohuslän levde det för några hundra år sedan en jättelik ödla. Den kunde ses ibland, när den drack vatten ur sjön. På Tjörn fanns det en flygande ödla som höll till i en grotta i en havsvik. Det skulle kunna vara samma djur, dessa drakar med sitt stora vingspann kunde segelflyga över hela oceaner om de ville.

BILDEN: "Giant Bird, Argentina, 1980. The bones of a giant bird were found and put together in 1980."

I Kanada har man nyligen sett ett fågelliknande djur stort som ett mindre flygplan. Vittnen har sett det både från marken och från flygplan. Storleken har skrämt dem såpass att de kände sig oroliga för att komma i dess närhet. I gamla indianberättelser talas om Åskfågeln, en jättelik fågel som förebådade oväder när den först av alla bevingade djur kom flygande undan annalkande stormar, hagelskurar och virvelvindar.

Det påstås att några amerikanska soldater dödade en flygödla någon gång under 1800-talet. Det finns t.o.m ett gammalt fotografi där de poserar över dess döda kropp:

http://www.cyberspaceorbit.com/thunderbird_photos.html

Vikingarnas skepp hade ofta en drake avbildad på sina bogar. Dess utseende var trubbnosigt, nästan bulldoglikt. Så avbildas vissa drakar även i Kina, och det skall ha funnits en sjölevande dinosaurieart med just ett sådant utseende. Drakskeppen skulle i så fall vara byggda med verkliga djur som förebild, vilket ju verkar mer troligt än att man bara hittade på något som senare visade sig stämma med verkligheten.
___

lördag 1 januari 2000

Om denna blogg

I den här bloggen kommer jag att lägga in en hel del gamla inlägg från Bibelsamtal/Trons Vetenskap, och troligen också nya artiklar i samma ämne. Många av de inlägg som skrivits i Bibelsamtal/Trons Vetenskap genom åren lämpar sig som separata artiklar och, tror jag - och upplever också en uppmaning av Herren till det - bör spridas i en lättillgängligare form, som en blogg där inläggen är sökbara och kan indexeras av sökmotorer som Google.

Att inlägg här alltså har gamla datum betyder inte att bloggen är så gammal. Bloggen startades i oktober 2008. För att detta inlägg skall hamna först, som en inledning, måste det dateras som äldst.
___