måndag 28 april 2003

Beröringspunkter mellan Biblisk & Nordisk historia - Hällkistor

Under hällkistetiden (ca 2300 - 1000 f.Kr), genomgick gravskicken en märklig förändring. Efter hand som århundradena gick krympte gravkistmåtten, tills utrymmena i sista skedet passade en vuxen person något kortare än dagens människor. Från början kunde hällkistorna vara 4-5 meter långa, dvs mer än dubbel mannalängd, och ca 1 meter breda, eller mer. Proportionerna verkar ha varit desamma oavsett storlek.

BILDEN: Interiör från hällkista

Det stora måttet har modern forskning velat förklara så att det från början var sed att begrava familjemedlemmar i samma kista. Detta tycker man sig finna stöd för genom att man hittat bevarade rester av flera personer i sådana stora kistor. Det som är besvärande med det synsättet är att kropparna då antingen har fått placeras i sittande ställning, eller i dubbla rader, vilket ju inte vore den enklaste planlösningen för en familjehällkista. Gjorde man sig sådant besvär med att hugga loss dessa bergshällar och sedan forsla dem långa vägar, så var man knappast så ologisk att man gjorde utrymmena opraktiska. Dessutom skulle bara en liten del av familjerna, som säkert var ganska stora, fått plats. Och när nästa familjemedlem dog fick man ju gräva upp gravhögen, lyfta bort de tunga takhällarna, och sedan stuva in ett nytt skelett bredvid de tidigare (vilka då kunde skadas och "störas" i sin vila).

Allmogen har däremot menat att dessa kistor var jättars gravar, och att man först senare, sedan de plundrats, tog dem i bruk som familjegravar. När jobbet redan var gjort kunde man ju lika gärna använda vissa av dem, även om man fick packa in kroppar på tvären ibland. I både Norge och Danmark kallas dessutom dessa hällkistor än idag för Jättestugor.

I Spekeröd i Bohuslän finns en hällkista med de ovannämnda måtten, 4 m lång och drygt 1 m bred, med två stora takhällar på ca 3x2,5 m, varav den ena är bortvältrad. Denna grav, daterad till ca 1800 f.Kr, användes som regnskydd åt får för inte så länge sedan. Seden är säkert gammal, och visar att bönderna i trakten knappast har betraktat den som en mänsklig gravplats. De skulle inte ha utnyttjat sina förfäders gravar på det sättet. Hällkistan ligger på en bergssluttning, där det angränsande berget heter Trollberget. Troll och jättar är i forntidens berättelser synonyma.

Det som överensstämmer med Bibeln här är att den omtalar att de forntida jättemänniskorna faktiskt blev kortare, från den ursprungliga längden av ungefär 4 meter, tills de genom uppblandning med vanligt folk slutligen assimilerades eller dog ut som ett särsläkte. Följaktligen bör då också deras gravar ha genomgått samma förändring under denna period.

Tiden överensstämmer med Bibelns tidsangivelser (yngre stenåldern till bronsåldern).
Gravmåtten stämmer med jättesläktets minskande kroppsstorlek (4-5 m och neråt).
Mannaminnet berättar samma sak som Bibelns författare.

Nutidens forskare förnekar eller nonchalerar alla samband.
___