Här kan Beowulf läsas på svenska:http://geatland.se/beowulf
Varför skulle Beowulf, en gammal halvhednisk engelsk dikt, vara av intresse för kristna, undrar någon.
Ett skäl kunde ju vara att den faktiskt är av historiskt intresse för oss, därför att den antagligen avspeglar hur kristen tro för första gången hade nått Norden, låt vara i en mycket uppblandad form, men dock tillräcklig för att, enligt den/de som skrev dikten, besegra de mörkrets makter som härskade här tidigare. Dikten utspelas dessutom delvis i Sverige, och både hjälten, Beowulf, och hans närmaste vapendragare, Wiglaf, var av svearnas folk (dock boende i Västergötland).
Ett annat skäl, som är ännu mer intressant, är att de spår av kristen tro som avspeglas i Beowulf, inte är katolska. Och det skulle ju vara något av en gåta, hur en dikt med ursprung från 500-talet, nedskriven troligen någon gång på 700-talet i England, kan tyda på ett annat kristet ursprung än ett katolskt. Såvida man inte inser och känner till, att götarnas stamfränder, goterna, under samma tid var "semi-arianer". Kontakterna mellan götarna och goterna var under järnåldern livliga, vilket t.ex visas av alla guldskatter funna i Västergötland. Goterna själva hävdade också att de en gång utvandrat från Skandinavien, och fornnordiska sagor visar att goterna ofta hämtade sina kungar och hjältar från Norden. Därför finns det alla skäl att anta att den form av kristen tro som finns i Beowulf, och som alltså avviker från dåtidens katolska traditioner och läror, var av "semi-ariansk" art.
Vad är då semi-ariansk kristendom? På 300-talet uppstod det en lära som kallades arianism, efter grundaren Arius. Arius trodde inte på treenigheten, utan menade att Jesus var en skapad person, helt underställd Gud Fadern. Denna lära fick sådan spridning, att Arius och hans anhängare bannlystes ur dåtidens kristna kyrka.
Nu var det inte alla arianer som var helt eniga med Arius om denna syn på treenigheten. Man kan förmoda att många blev arianer mest för att de tog avstånd från de tendenser till begynnande påvekyrka, som uppvisades inom den romerska kristenheten. Så efter ett tag uppstod nya läroförgreningar inom arianismen, eller i "närheten" av den, som inte längre förnekade Jesu Gudom. Kortfattat kan man säga om dessa, att de kallades semi-arianer. De hade sina egna kyrkofäder, mestadels i den östra delen av romarriket. Deras lära avvek dock fortfarande från den romerska kristenhetens treenighetsdogm, genom att semi-arianerna ansåg att Jesus visserligen var "lik Fadern", men dock underställd honom, och att den Helige Ande i sin tur var underställd Fadern och Sonen (Hierarkisk treenighet). Detta är inte en speciellt stor avvikelse från den treenighetslära som de romerska kristna fastslog, men dock tillräcklig för att semi-arianerna inte skulle godkännas av Rom.
Sedan fanns det också en annan variant av semi-arianismen, där de förnekade att den Helige Ande var en person. De menade att Anden var Faderns och Sonens ande, och den läran var alltså en slags "tvåenighetslära" (Binitarianism).
Bland dessa semi-arianer i det östromerska riket (som var den grekiska delen av de områden romarna lagt under sig) fanns en man vid namn Wulfila, som levde bland östgoterna. Wulfila antog den semi-arianska läran och blev sedan goternas apostel. Han översatte också Bibeln till deras språk, och uppfann för det syftet dessutom ett gotiskt skriftspråk. Ett avsnitt av Wulfilas Bibel finns idag i Uppsala, kallat Silverbibeln.
Wulfilas lära antogs först av goterna, därefter också av flera av de andra germanska folkstammar, som på den tiden (folkvandringstiden) grundlade nationer i Sydeuropa.
Man har här i Sverige och Norden ofta ansett att kristendomen först kom hit med Ansgar. Beowulf visar att kristendomen var här långt tidigare. Hur mycket genomslag den fick kan diskuteras, speciellt utifrån det faktum, som också visas i Beowulf, att götarnas rike kort efter hans död, gick under som självständigt rike i Norden och blev underlagt svearnas välde, och svearna var då ännu hedningar och asadyrkare. Det troliga är alltså att denna tidiga kristendom utrotades av svearna, eller så dog den ut av sig själv, då den inte hade något stöd längre av goterna på kontinenten, eftersom de vid mitten av 500-talet förlorade sitt huvudsäte i Italien, och därefter gick mot en allmän nedgångstid.
Men, för att visa varför Beowulf inte kan vara skrivet av en katolsk munk, vilket hävdas av den etablerade historieforskningen, så måste vi ha den katolska läran klar för oss. Vad det handlar om då, är synen på hur 1 Mos. 6:1-4 skall tolkas.
Aha, tänker någon som hängt med här på Bibeltemplet/Trons Vetenskap länge, det är DET detta handlar om - om JÄTTARNA och de fallna änglarna, nu igen, älsklingsämnet för administratören. Det kanhända, men det kan också hända att detta är något av ett älsklingsämne för Gud. Det brukar nämligen vara det, när någon del av hans sanning förnekas av de kristna. Och just så är det med 1 Mos. 6. De flesta kristna i Sverige, inte bara katoliker, utan även lutheraner och många frikyrkliga, menar nämligen att de "Guds söner" som omtalas i 1 Mos. 6, inte alls är några fallna änglar, utan Sets barn. Och att Sets barn, när de "gick in till människornas döttrar" och fick jättar ('nephilim') med dem, bara fick barn som var jättelika i dådkraft och rykte. Hela storyn alltså förminskad till en inomvärldslig trivialitet, enligt denna från början katolska tolkning - gudfruktiga människor som beblandar sig med Kains barn och tillsammans framföder ett släkte av framstående herrar. Big deal. Och för det skulle alltså Gud dränkt världen?
Denna lärouppfattning hade inte de första kristna, utan den började spridas under 400-talet. Augustinus var en av dess förkunnare. Både bland judar och tidiga kristna hade man däremot haft uppfattningen att "Guds söner" i 1 Mos. 6 var fallna änglar, som på något vis beblandat sig med kvinnor på jorden, och med dem framavlat en ras av verkliga jättar. Och dessa jättar förhärjade i sin tur jorden, och blev tillsammans med övriga människosläktet därför dömt att gå under i syndafloden.
Nu kan vi komma till kärnpunkten. De här olika tolkningarna har blivit kallade "Kain-traditionen". Det var ju, får man anta, företrädesvis barn av Kains släkte, som blandade sig med, antingen änglar, eller med gudfruktiga setiter, beroende på vilken tradition man utgår ifrån. Kain-traditionen berör alltså de två helt olika resultat av detta koppleri, som man senare har menat har fortsatt breda ut sig, i släktleden på jorden.
För att kunna tro att Kains släkt fortfarande lever, får man dock förutsätta att någon av dem som var med i Arken, var av hans släkte. Vem det i så fall skulle vara kan man bara gissa sig till, men Hams hustru skulle vara trolig, eftersom det är ifrån Hams släkt som de efter-deluvianska (efter syndafloden) jättarna kommer. Är det alltså så att Hams hustru var "kainit" (och deras som Kaanan därmed också kainit), så får vi en bra förklaring till varför jättarna så snart kunde återkomma (just till Kaanans land), när de ju hade utrotats i syndafloden. Sedan finns det också en annan uppfattning, även spridd bland judarna, att några av jättarna hade överlevt syndafloden, och att Kains släkte på det viset fortlevde, även efter floden. Bortsett ifrån vilken variant man håller sig till i den frågan, så finns, och fanns det alltså en kaintradition, som sade att hans släkt fortfarande levde, efter syndafloden, och att den släkten fortfarande sysslade med änglakopulation, och med dem framavlade jättar, och även, genom tidelag och artbeblandelse, monster.
Det är denna tradition som återspeglas i Beowulf. "Trollet" Grendel sägs nämligen vara av Kains släkte, liksom övriga hybrider och odjur som Beowulf möter i berättelsen. Det kan tyckas att detta bara är sagor och trams, men om man verkligen tar Bibeln på allvar, vilket man ju skall, så får vi medge att möjligheterna verkligen finns, att det kan ha överlevt sådana hybrider, eftersom Bibeln säger att det fanns jätteraser på jorden både före och efter syndafloden. Och då dessa varelser inte bara bär på jordiskt DNA, utan även angeliskt, och egentligen inte är helt och hållet av denna världen, om än födda i köttet, så bör det inte heller vara omöjligt, att de kan uppnå högre åldrar än de som nu är vanliga på jorden, hos de "rena" släktena. (Förutsatt detta så kan det alltså fortfarande, i denna dag, finnas sådana varelser på jorden, halvt mänskliga, halvt angeliska, och med det, alla de egenskaper de i så fall också kan besitta.)
Men frågan blir då alltså denna: HUR kan det komma sig att en dikt som handlar om de nordiska förhållandena under 500-talet, skriven av en engelsk munk på 700-talet, följer en lärotradition, som vid den tiden är bannlyst inom katolska kyrkan? England var katolskt på 700-talet. Om Beowulf verkligen, som forskarna hävdar, är ett från början hedniskt verk, baserat på hedniska händelser i Norden, som en katolsk munk i England senare redigerade för att dikten skulle behaga hans katolska samtid - HUR kommer det sig då att det finns en klar och tydlig ICKE-KATOLSK lära i det centrala av berättelsen?
Då förefaller det mycket troligare, att denna dikt bara blivit översatt till gammalengelska, antingen från nedtecknade nordiska manuskript, eller kanske troligare, från muntliga nordiska traditioner. Och att den kristna tro som bär upp handlingen, och förutan vilken hela berättelsen skulle bli oförklarlig och ologisk, härrör från den tro som goterna hade antagit, och sedan spritt till sina i Norden levande släktingar, götarna.
...
Det finns alltså väldigt mycket som kan vara, och är, av intresse för kristna, när det gäller Beowulf. Berättelsen fyller, rätt förstådd, en hel mängd tomrum i vår historia, både angående de nordiska folken, och de influenser av kristen tro som anlände hit och så småningom, efter långa strider, kunde tränga ut den gamla hedendomen.
___
Inlägg
